Michaela's livsstil

 

I dag tänkte jag faktiskt vara lite personlig och ta med er in i huvudet på mig. Hur jag tänker i olika situationer.

 

Idag blir det ett väldigt långt inlägg så den som orkar läsa den orkar läsa ;) Det händer ganska mycket i skallen på en när man gått ned över 40 kg.

 

 

Varje gång jag läser om personligheter så hamnar jag på "The thinker". Att vara en tänkare kan vara på gott och ont. För min del är det oftast gott faktiskt. Det betyder alltså att man analyserar väldigt mycket. Nästan varje steg man tar. Allt är planerat in i minsta detalj. Här är det extremt viktigt att hitta en balans så att man inte övertänker / överanalyserar saker och ställer till så att allt blir kattsk*t. Jag kommer tillbaka till detta senare.

 

Jag har alltid varit överviktig, inte ens i tonåren kan jag minnas att jag var "normal" viktig. Jag vet inte hur det ens känns att vara "normal". Jag är inte heller känd för att vara normal och jag tror att de flesta som känner mig ser mig som en unik person. Det vågar jag tro.

 

Jag minns när mamma berättade för mig att jag var beroende av Coca-Cola när jag var väldigt liten. Man kan inte skylla allt på föräldrarna, men nog har de en stor del av ansvaret när man var mindre. Men gjort är gjort, ingen är perfekt. Jag älskar mina föräldrar och tackar dem för att jag alltid fått vara mig själv.

 

Det med beroende.. Jag har varit beroende av något så länge jag kan minnas. Det enda jag kan komma på som jag inte varit beroende av är Kaffe och koffein.

 

Det värsta missbruket.. Vad illa det låter, men ja jag erkänner. Jag är och kommer alltid att vara en matmissbrukare. Men idag är jag en missbrukare med kontroll över mitt missbruk.

 

Jag tror ingen förstår hur det är att leva med ett missbruk om man inte själv har haft det. Missbruk som missbruk vad det än handlar om. Känslan av att alltid behöva kriga mot inre demoner som skriker "ÄT ÄT ÄT" eller "du är hungrig".

 

Jag vet många som tycker att jag är kontrollfreak, träningsfreak och är allt för sträng med mig själv.

 

Men en av charmen med att vara människa är att vi är olika och vi fungerar olika.

 

Min kollega berättade en gång för länge sen en sak han såg på Facebook. Tänk att bjuda hem en familjemedlem som är herionmissbrukare. På bordet ligger fullt med heroin. Säga till denna personen att "det är ju bara idag" eller "det är ju trots allt lördag". Och sen förvänta sig att han tar lite herion, sticker hem och dagen efteråt så har han 100% kontroll över sitt missbruk.

 

Exakt så fungerar jag med mina missbruk. När jag är inne i mina perioder där jag har bestämt mig för att fokusera 100% då kan jag inte "bara" ta en middag med efterrätt på Fridays eller sticka hem till någon på godmiddag. Det är allt eller inget.

 

Jag har varit nykter från alkohol i 3,5 år snart, inte pga av träning, men pga att det var nog. Jag har varit rökfri i över 4 år. Inte för att jag ville bli mer hälsosam utan det tog stopp en dag. Jag hade inte lust mer.

 

Sen kom träningen. Känslan av att klara av något. Känna mig bättre med mig själv. Känna att livet flyter på mycket lättare. Jag kan inte säga att jag är beroende av träning. Jag TRÄNAR 5 dagar i veckan, ibland 6. Ca 60 minuter varje gång inklusive uppvärming / återhämtning. Skulle kroppen vara allt för sliten så har jag inga problem att ta en extra vilodag.

 

 Jag vill inte fokusera så mycket mer på det, då jag har full kontroll.

 

Däremot så vill jag gå tillbaka till "i huvudet på mig". Här kommer det roliga. Jag kan ibland skratta åt mig själv och bara tänka. "Shit jag är skadad alltså". Jag såg en gång ett program om Petter Northug och hur han tänker och bygger upp sin egen fantasivärld. Kände igen mig otroligt mycket i det.

 

Jag bygger ofta upp mina egna scenarior i huvudet. Ena stunden är jag bodybuilder och har formcheck inför en tävling och andra stunden så är jag grymmaste tjejen i stan. Ja det finns mycket som går runt i skallen på mig. Men det är mitt sätt att motivera mig själv och att hela tiden känna en inre pepp att jag är så sjukt grym.

 

Löper jag på löpbandet på gymmet så är jag i min värld ute och löper ett lopp där jag så klart är vinnaren.

 

Jag packar min träningsväska i en speciell räckföljd så att när jag kommer till gymmet så ska allt vara enkelt och gå snabbast möjligt. Jag har ett system på allt jag gör. Det låter helt galet, men jag är kontrollfreak och det är mitt enda sätt att klara mig i livet utan att falla. Med en gång systemet krashar och jag tappar kontrollen så faller jag. Därför jobbar jag alltid hårt efter att följa min plan både när det gäller kost och träning. För då mår JAG som bäst.

 

Jag har dessutom en tarmsjukdom, Ulcerös Kolit, som aldrig mått så bra som det gör när jag har fasta rutiner, äter rent och håller mig borta från stress och dålig mat.

Om någon frågar mig hur mina nästa 24 timmar ser ut, så vet jag timme för timme hur de kommer att se ut. Men jag säger inte att mitt liv är rätt eller fel sätt att leva på. Men det viktigaste är att det är det sättet som jag klarar mig igenom livet på. Och jag mår bra, riktigt bra för allra första gång på 31 år. Jag har funnit mig själv och jag vet exakt vem jag är, vad jag vill och vart jag ska. Jag vågar tro på mig själv något som jag aldrig vågade innan. Jag ser inga hinder längre utan hellre tar saker som en utmaning att jobba hårt för att klara av.

Vill avsluta med att känslan av att sätta upp ett mål som jag vet att jag måste jobba hårt för att klara och sen en dag klarat det. Det finns ingen bättre känsla. Det är okej att falla ibland. Men det viktigaste är att bestämma sig vart man vill, sätta upp rimliga mål och finna en livsstil som passar en själv. Och INTE låta sig påverkas av andra :) Jag är min största motivation samtidigt som jag kan vara min värsta fiende.

 

För er som orkat läsa allt detta så vill jag bara skicka en riktigt stor kram till er <3